Mitt älskade jobb

Jag har haft två dagars paus mest för att det bara blivit så, började jobba igen i tisdags och ville lägga allt mitt fokus på att komma tillbaka i gamla rutiner. Mitt jobb är bland det viktigaste jag har och det är därav viktigt för mig att vara pigg, alert och redo för whatever. Det har varit psykiskt påfrestande för mig att banka in i huvudet att jag faktiskt är gravid när det kommer till jobbet. Jag vill prestera, jobba på samma sätt som innan, köra 190, men det går inte. Jag bär på ett barn och kroppen känns tyngre än innan. Förut kunde jag ta två kliv i trappan, lätt som en fjäder med tre rums lakan i händerna men det går inte längre, för jag kan inte bära så tungt. När man är en person som vill så extremt mycket är det svårt att inse att man måste trappa ner på tempot, göra samma jobb men lite lugnare, prestera lika bra men i annan takt.

Jag älskar mitt jobb och alla som jag jobbar med, det är världens bästa arbetsplats. Finns ingenstans jag har så roligt samtidigt som jag gör något utav värde. Att ha ett jobb man älskar är verkligen något att ta vara på. Det känns redan nu sorgligt att jag ska gå på mammaledighet om x antal månader.  Därav känner jag ännu mer att jag vill ta vara på varenda jobbdag. Nu är jag ledig två dagar men längtar efter jobbet i helgen. Det är väl ganska bra betyg på hur väl man trivs?

Dom här äger jordklotet

Fortsätt läsa

work day

Hade så svårt att somna inatt, legat och vänt och vridit på mig i flera timmar. Jag undrar vad det kan ha att göra med? Hade egentligen satt alarm på 06 men var tvungen att sova till 07. Börjar kl 08 idag. Känns konstigt att man helt plötsligt skall iväg till jobbet men ändå kul. Igårkväll var vi hemma hos Johanna, gjorde egen pizza och spelade med andra ord. Det är ett så jäkla kul sällskapsspel.

Vad hittar ni på idag?

Fortsätt läsa

v21

Åh vad dagen blir upp och ner när man sovit konstigt, jag var tvungen att lägga mig och vila en stund nyss pga den sena natten. Har ni också vissa dagar då ni känner att ni inte vill kliva utanför dörren? Det ser kallt, blåsigt och allmänt oattraktivt ut att ge sig i väg. Man vill mycket hellre krypa upp i soffan och se en bra film. Idag har varit en sådan dag för mig. Gustav däremot, han har dammsugit, plockat och fixat och det resulterar i att jag inte vill ligga på latsidan jag heller. Nåja, fint har det blivit hos oss idag iallafall.

Det var inte alls vad jag skulle skriva om egentligen, jag skulle skriva om att vi nu gått halva tiden jag och min lilla bebis. Vecka 21 gick vi in idag och det känns alldeles underbart. Som en milstolpe man passerat. Nu är det andra halvan kvar sedan är det dags. Veckorna går så fort, ibland känns det som att man knappt hinner med. På ultraljudet såg vi vilken rörlig bebis vi hade, hela tiden var det gympa där inne och sedan v20 har vi båda känt många och hårda sparkar. Igår kunde Gurra känna nästan 5 st. Det är häftigt att kunna dela upplevelsen med ens partner, det blir ju automatiskt jag som är närmast barnet och upplever allting först. Så fort jag känner något så ropar jag alltid på Gurra för jag vill att han skall få känna och vara med. Det värsta skulle vara om han hade börjat känna sig utanför, vilket det nog lätt kan bli för vissa blivande pappor.

Nu vandrar jag omkring med en kula på magen hela tiden, den har blivit en del av mig. När jag ligger ner formas det som en stor hård bula långt ner och då känns det väldigt tydligt. Sen v20 har min mage växt på sig ganska mycket och jag kanske inbillar mig men känner nästan att den växer för var dag som går. Det är så himla häftigt att få följa alla förändringar i kroppen.

Imorgon börjar jag jobba igen, det skall bli kul men samtidigt känns det lite nervöst. Kommer jag klara av mitt jobb? Kommer jag orka? Kommer magen kännas i vägen? massor utav tankar som snurrar i huvudet. Antagligen bara hjärnspöken som vanligt men ändå. Man vill inte utsätta sig för något dåligt. Tänk om mitt jobb som jag älskar inte passar sig när man är gravid. Jag är säker på att det kommer att gå bra men det är klart man funderar kring det.

Jag mår bra och känner mig ännu pigg, igår när vi satt ner länge och kollade på fotboll så kände jag hur det gjorde ont i ryggen och nästan krampade ner i benet. Jag har nu förstått vad folk menat med att man inte kan sitta ner för länge, att man måste röra sig. För det var nästan olidligt att sitta ner så länge. Jag har en sån längtan efter mitt barn, det blir bara starkare och starkare för varje dag som går. Vill ha honom sovandes på mitt bröst och veta att han är på riktigt och finns hos oss.

 

Fortsätt läsa