Header

Godmorgon på er, eller klockan är väl snart lunchdags egentligen. Jag har inte så bra koll på tiderna just nu, jag har inte koll på något för att vara ärlig förutom att försöka äta och dricka det min kropp vill behålla. Min kropp har väl kraschat litegrann skulle man kunna säga, jag har pushat mig själv lite för hårt trots att min kropp håller på att skapa ett liv. Det har inte riktigt gått ihop och den har veckan är jag hemma ifrån jobb, bockat av alla måsten och bara är. Gustav sköter allting här hemma och jag ligger helt ärligt mest i sängen eller i soffan. Det är otroligt frustrerande men min kropp behöver vila. Första dagen jag var hemma ifrån jobbet sov jag hela dagen och det var så skönt att bara få göra så som kroppen själv vill.

Jag kräks väldigt mycket den här graviditeten, jag gjorde det med Kelian också men på ett annat sätt. Jag klarade av att jobba men det gör jag inte nu. Många jag har pratat med har sagt att den andra graviditeten är tuffare så det återstår att se vart vi hamnar. Just nu fokuserar jag bara på att vila och hoppas på att få må bättre. På måndag skall vi till mvc för läkarbesök och kolla hur allting står till, det skall bli skönt att få prata och få veta lite mer vad jag kan göra och vad som är bäst för mig och den lilla bebisen just nu.

Det jobbigaste för mig just nu är inte hur jag själv mår, även om det borde vara det. Utan det är att jag inte kan vara den förälder jag vill för Kelian just nu, jag kan inte springa och busa, hoppa eller göra allt det som vi brukar göra. Jag känner mig så otillräcklig samtidigt som jag skapar ett liv inuti min kropp. Men han förstår ju inte varför jag bara vilar hela tiden, han förstår inte varför jag kräks. Min värsta rädsla är att han skall tro att det är något som är fel, att jag inte mår bra. Jag försöker att vara glad hela dagarna och busa så gott det går men när jag väl behöver kräkas kan jag inte hålla det tillbaka. Han frågar ibland om jag är ledsen och det skär i hjärtat på mig, för jag är inte ledsen, jag är i process att ge honom ett syskon men vägen dit är lite krokig.

Jag har mycket känslor i kroppen samtidigt som alla hormoner tar öve och ibland vet jag inte riktigt vart jag skall landa. Jag försöker att bara ta en dag i taget och låta dagarna gå. Förhoppningsvis mår jag bättre snart och slipper all min yrsel, huvudvärk och kräkningar. Jag känner mig  med handen på hjärtat alldeles matt och slutkörd.

Jag är så tacksam som har Gustav i mitt liv just nu och min fina mamma som kommer med mat och hjälper mig med saker jag behöver hjälp med. Jag trodde verkligen aldrig att min graviditet skulle få en sån här start, att jag skulle vara i princip sängliggandes. Det är så konstigt hur det kan vara så stor skillnad, oavsett är jag tacksam för att få skapa och bära ett till liv. Varje dag kommer vara värt när lillebror eller lillasyster kommer till oss. Älskade älskade barn, jag längtar efter att få veta mer om dig.

caseapp 5

 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments